Niklas Blogg: December 2007

Tillbaks till det underbara livet.

Tillbaks till den känslan som detta yrkesvalet framhäver bäst av allt.

Tillbaks till att bara njuta av att leva.

Det är det bästa av allt. Efter en period i skogen med knapp hygien,

gyttja till mat och lite sömn med många dyngsura stunder och allt är piss

lär man sig att uppskatta de små sakerna här i livet som annars förefaller

självklara. För varje fältvecka lär jag mig att något så simpelt som värme

och att vara torr är guld värt. Jag känner ibland efter, tex när jag äter lunch,

när jag kör bil, när jag går i stan, och känner bara total tillfredställelse och bara njuter

av tacksamheten att få vara torr och varm, visst det kanske stänker lite regn i ansiktet,

men skit samma. Om max två timmar kommer jag hem igen och kan byta kläder.

Just det jag beskriver ovan är det bästa med det livet jag valt för ett tag framöver.

Jag hatar att vara i fält. Det är inget som är roligt direkt. Lite mat,lite sömn, småhuttrandes

konstant och alltid jobbiga grejer som ska utföras. Gå en bit, strida lite, springa lite, sätta upp

nått jävla tält eller vad som helst. Men jag vet ändå att när jag kommer hem kommer jag älska mitt

liv.

Nog babblat om det.

Veckan har varit händelserik, stressig, jobbig och...fan.

Vi började de första dagarna med utbildingskontroll. Den var riktigt lugn och fin. Fick till och med

fordon att förflytta oss med mellan de olika kontrollstationerna. Det var en station per ämne och dag.

De la in lite olika grejer för att kolla om vi lärt oss något. Under denna perioden visste vi hur planeringen

såg ut och det var lugnt och fint. Dock blött som fan. Efter dessa dagarna kom vi till ett skede där vi inte

hade en aning om vad som skulle hända. Vi fick i uppgift att ta över en korsning med en liten hussamling

kan man säga. Där var lite stridigheter och vi tog en krigsfånge. Löjtnanten började "spela" förbannad

som fan på fången för han blev aldrig tyst. Beordrade att vi skulle ta ner honom på marken. Han började då

sparka på honom. Jag minns att det kändes fel men tänkte bara "äh, löjtnanten har koll på detta, han vet vad

som gäller". Sen eskalerade det till att han kommenderade att han skulle avrättas. Först då reagerade de flesta.

En kille avväpnade löjtnanten och tog befälet. Ganska intressant, en riktigt aha-upplevelse för hur stark lojaliteten

kan vara ibland.

En kall natt senare med endast 3 timmars sömn blev vi tillfångatagna. Vi fick hoppa på terrängbilarna för vi skulle

säkra en fabrik i Borensberg (stad en bit från Kvarn). De flesta fattade att det var fångtjänst på G. Så jag tryckte i mig en energibar på vägen dit, var ashungrig då. Hade inte ätit sen klockan 21 dagen innan. Bilarna stannar

jag hör ur en megafon "detta är en fångövning, det är förbjudet att fly". Vi slets ner på den blöta asfalten och blev fråntagna våra vapen. En stund senare kommer de och sätter på oss svarta huvor. Jag hann i sista sekund spotta ut mitt tuggummi. Skönt! Slapp jag ha det i munnen i 10 timmar.

Sen blev jag införd i något vad jag uppfattade vara en stor lokal. Ur högtalare hördes en rysk ramsa som vi senare fick reda på betydde "snart är det muck" på ryska. I bakgrunden av ramsan hördes trummor och skrik av smärta både från män och kvinnor. Det var kallt som fan. Jag vet inte, men gissar på 6-8 grader. De tömde alla våra fickor,tog av handskar och allt sånt och slängde allt i en säck. Vi blev uppmärkta med nummer också. 94 var jag.

Det visste jag dock inte då. Sen stod jag där. Länge. Då och då kom en vakt och flyttade runt mig och desorienterade mig. Ibland kom de och gav mig vatten i en plastmugg, kavlade upp luvan precis så att jag inte såg

något. Efter ett tag började jag skaka ganska våldsamt av kölden och jag kom på att jag måste hålla värmen på något sätt. Så jag började gnugga händerna mot varandra, men en vakt kom och hindrade mig. Jag började nu märka att ramsan ändrades. Och orden ändrades. Jag kunde tillslut höra saker i ramsan som t.ex. "säg vad de vill höra" "gör som de säger" "trasig terrängbil" "terrängbilsdörr" och sånt. Det skrämmande var att det var inte slingan som ändrades. De sa samma sak hela tiden, det var mitt huvud som byggde om frasen. Jag började bli koko. Men det visste jag inte då. Snart började jag somna ståendes och höll på att ramla hela tiden. Jag kom in i en sorts trans

med konstiga dagdrömmar. Och jag trodde jag befann mig någon annanstans. Jag hade märkliga diskussioner med andra människor...och t.om. djur. Jag kom tilllbaks till verkligheten när jag fick en filt lagd över mina axlar och jag blev skitglad och började skratta för mig själv. På det sättet en galning gör i filmer. Jag minns att jag kände mig extremt tacksam till vakterna. "Tänk vad snälla de är". Men jag kom på mig själv att vara dum i huvet och ändrade snabbt åsikt. Precis som om de läst mina tankar kom de och ryckte bort filten precis när jag tänkt dessa saker. Började skaka igen. Blev efter ett tag nersatt på marken. Betongen var sjukt kall och jag kände hur mycket värre allt

blev nu. Ville bara resa mig upp, men fick inte. Jag hade dessutom tappat tidsuppfattningen helt och hållet redan efter någon timme eller så. Jag frös så mycket så jag längtade till att jag skulle få komma in till förhörsledaren, det måste ju vara varmare där tänkte jag. Jag försökte också lista ut ett kösystem när de flyttade runt oss, men det gick inte så jäkla bra. Jag fick sitta ner på en filt senare, mot slutet. Jag blev hotad att om jag inte skötte mig skulle jag dö. Så jag satte mig snällt ner. Fick sjukt ont i ryggen, det är jobbigt att sitta ner på röven efter ett tag om man har händerna bakbundna. Jag slumrade till ett tag och när vakterna märkte att mitt huvud föll mot bröstet slog de till mig så jag skulle vakna. Jag fick för mig att jag var helt ensam nu. Allt var så tyst. Hörde bara slingan som gick om och om igen. Någon drog upp mig, talade till mig skrämmande trevligt. Jag hade vid de laget inte hört någon röst på runt 10 timmar. Jag blev rädd. Hans röst var FÖR trevlig. Skrämmande. Han ledde mig runt i små gångar, lämnade mig ståendes ensam i 10 minuter. Innan han lämnade mig frågade han om jag mindes vårt "agreement" dvs hans hot om att döda mig. Han ledde mig vidare, upp för vad jag har för mig var 5-6 små, branta trappor. Nu fick jag för mig att jag var i en medeltida borg. Ljudslingan hade äntligen försvunnit, men jag hörde rassel av kedjor och mina egen djupa, stressade andetag. Jag började skaka av rädlsa. Försökte intala mig att det var en övning, jag tycktes ha glömt det. "Inget att vara rädd för" "Jag är stark" tänkte jag hela tiden. Han lämnade mig igen. Jag var skitskraj. Letade upp en vägg och tryckte mig mot hörnet. Han slet i mig nu, kändes argt. Satte på mig en sele. En sån som begsklättrare har. Jag blev återigen skitskraj och började skaka okontrollerat. Vet inte om det var av köld eller rädlsa, men jag tror det var av rädsla. Tänkte, han kommer hänga mig ut för taket så att jag ska berätta allt. Han ledde mig vidare i små gångar och trappor, vi kom upp på ett halt tak. Vi gick en bit, han släppte mig. Blev asrädd, visste att jag var på ett halt tak, men var var kanten? Någon drog i min sele, hakade i något. Luvan slets av och jag möttes av skymningsljuset. Helt förvirrad såg jag en officer stå framför mig. Pekade på en lina ner för taket. Där har du din flyktväg, du vill väl fly? Smart som jag var svarade jag "ööh, jag vet inte?" Frågade om mitt namn och pluton, fick göra ett simpelt test som gick så sjuuukt dåligt. Sen berättade han att jag skulle repellera ner för taket (ca 30 meter ner till marken). Om jag släppte repet med högerhanden berättade han att jag skulle dö. Konstigt nog när jag tittade ner sa jag högt "SHIT, vad långt!". Men jag kände ingen som helst spärr eller rädsla. Jag bara hoppade ner från taket, satte fötterna mot väggen och lutade mig ut och hissade ner mig. Inga problem. Jag fick sen se en av mina kaptener som log mot mig och fråga hur allt var. Asglad att få se en människa så babblade jag på om något jag inte ens minns vad. Övningen var slut. Min hjärna var vätska och jag ville bara hem.

Ganska intressant att få känna hur pass instabilt psyket är. Hur lätt det är att rubba hjärnan genom en huva och enformig musik. Vi fick se lokalen vi stått i senare och det var inte en riddarborg.

Jag är glad jag gått igenom det, en bra erfarenhet. Jobbigt under tiden men det var intressant efteråt!